The adventure of Daklak mountains

Jag ska berätta om den värsta dagen under min tid i Vietnam, dagen då våra datorer blev stulna. Andreas och Atko hade redan varit i Nha Trang en dag innan jag kom, jag anlände klockan 9 på morgonen så jag stack direkt till hotellet. Redan när jag kom in till hotellet så börjarde dagen bli kass, det regnade och internet funkade inte och så fortsatte det hela dagen. Andreas och Atko hade internet i sitt rum så jag fick gå dit för att försöka få något gjort. När klockan var runt 8 på kvällen så ville vi gå ut och käka, givetvis regnade det fortfarande. 
Vi kom tillbaka till hotellet vid 11 och när vi gick in i rummet så märkte vi att datorerna var borta. Vi trodde att städerskona hade lagt undan dom som dom ibland ha gjort när vi har varit på hotellet innan men när vi frågade personallen så sa dom nej...vi hade blivit bestulna.
 
Hotell managern och polisen tillkallades men inte till någon nytta alls, det finns ett par saker som jag stör mig på med Vietnam men den största är nog polisen, polisen där som lataste och mest korrupta personerna som jag har träffat på. Det som gjordes var: Vi fick skriva en rapport sen fick hotell personalen översätta får rapport och efter det så skulle polisen skriva av rapporten som personalen skrev...dom är inte effektiva. Efter det var klart så ville vi kolla igenom hela hotellet ifall datorerna finns någonstans här men det sa polisen nej till för det ville dom göra imorgon istället. 
Så efter timmar efter rapport skrivande så gick vi och la oss och när vi vaknade dagen efter så fortsatte vi, polisen syntes inte till så vi bestämde att fixa det själva. Hotellet hade en övervaknings kamera vid receptionen så vi bad om att få kolla på inspelningen, efter lite detektivarbete så lyckades vi hitta skurken. Vi frågade vilket rum han bodde i och så gick vi in och kollade...rummet såg ut som att det var taget ur en seriemödares hem. Det stank fruktansvärt och det var skit överallt, kunde knappt andas i rummet. Polisen och hotell personalen sa att det inte fanns något viktigt i rummet men vi hittade ett papper som låg helt synligt med ett hotell som inringat, så vi visade lappen och frågade ifall dom ville ta en titt på det, men "Skit i den, det är inget viktigt" sa dom. Fast vi visste att det var en ledtråd. 
 
Så vi letade upp hotellet och bad Nha att ringa till hotellet för att fråga om dom hade blivit bestulna samtidigt som vi emailade bilden på tjuven till dom, det var en perfect match! Dom sa att han hade checkat in och att han hade stulit på deras hotell. Vårt hotell hade inte tjuven uppgifter eftersom han betalade kontant så han behövde inte visa ID (enligt deras regler så måste dom alltid ta ID) men hotellet som vi kontaktade hade hans uppgifter så vi sa vad vi hittade till hotell managern och han gav oss hans adress och namn.
"Perfekt!" tänkte vi, nu kan polisen ta honom! Vi frågade polisen ifall dom kunde skicka några till hans hem...men det kunde dom inte så klart. Lata jävlar som dom är så bestämde dom att ringa till hans hem istället, det var hans föräldrar som svarade så polisen frågade föräldrana ifall deras son har stulit något "nej det har han inte" sen frågade dom ifall han var hemma "Nej han har inte varit hemma på 3 år" nu hade polisen gjort sitt tyckte dom.
 
Nu var vi skit arga, den chansen att tjuven inte redan har gjort sig av med datorerna var så gott som borta nu när polisen ringde och gav han heads up att vi är han på spåren så vi bestämde att ta lagen i våra egna händer. Vi kollade upp vart han bodde, det var ca 20 mil från Nha trang. Inga problem tänkte vi, bara att hyra två moppar och köra iväg, vilket vi bestämde oss att göra. Klockan var runt 4 har jag för mig när vi åkte iväg och det började helt galant, jätte vacker utsikt och skön värme. Vi åkte genom städer och byar med min mobil som gps så känndes det som en perfekt idé men solen går ner vid 6 tiden i Vietnam och vägarna har inga ljus så vi började snabbt vara tvungna att enbart köra med våra små moppe ljus. Men vi vilja sprack inte för något sådant! Vi fortsatte köra, när det var halvägs kvar så började vi känna av kylan och vi kom på att det var nog inte en sån bra ide att köra i sandaler, shorts och t-shirt när vi började se andra personer köra i tjocka kläder och även vinterjackor.
 
När vi bara hade ca 8 mil kvar så kom vi fram till Daklak bergen och det här vår vilja och våra liv testades. Vi kollade temperaturen...+5 grader låg den på men med tanke på all vind vi hade så skulle jag inte vara förvånad ifall den var på minus grader men vi fortsatte köra samtidigt som vi hela tiden fick ge varandra motivation att fortsätta. Andreas körde själv och jag fick sitta bakom Atko so when time came to the worst och jag såg hur atko skakade av kyla så fick jag göra den en riktig vän skulle gjort, hålla om han och ge han min värme för att fortsätta den lilla biten vi hade kvar.
 
Jag måste även säga att vägerna i Vietnam går inte att jämföra med västvärlden, vi hade nu kört i ca 3-4 timmar och vi hade bara kört ca 130km. Men när vi trodde att kylan var vårt enda problem så ändrades det snabbt när vi fick så hur mycket gas vi hade, säkert inte mer än 30 min och vi var mitt i bergen. Jag önskade att jag kunde ha tagit kort eller filmat hur det såg ut där för det var rena dödsfällan, kolsvart med smala vägar och tusen kurvor där lastbilar kom en efter en. Jag kunde inte se någon bensin mack, hotell eller ens en by i närheten av oss på min telefon så vi ringde Nha och hon skällde ut oss och sa till oss att sticka tillbaka på en gång eftersom den vägen vi hade tagit och den vägen vi snart är fast i är en av Vietnams värsta vägar, inte ens Vietnameser själva vill ta den vägen för det finns så många banditer som åker runt där. Hon trodde inte heller att vi skulle hitta något hotell eller restaurang dit vi är på väg eftersom det stället tjuven bor på är ute i no man land, bara fattiga bönder som bor där.
 
Med bara ca 5 mil kvar så ville vi fortsätta men kylan och rädslan att bli strandsatta utan närhet av civilation samtidigt som våra mobiler var bara på några procent kvar så bestämde vi att avbryta vår jakt på tjuven och åka tillbaka men problemet med bensin fanns fortfarande kvar. Vid sidan av berget så fanns det små hyddor så vi fick åka in och fråga efter bensin genom hand gester då ingen kunde i närheten någon engelska. Men tillslut så fick vi hjälp och med full tank så började vi köra tillbaka. Men bara efter 20 minuter så kom ett ännu värre problem...jag fick punka på moppen, det som absolut inte fick hända på en väg där det kryllar av banditer. Vi fick hoppa av och försöka stanna lastbilar, tillslut var det en som stannade och försökte ge oss luft men istället så spräckte han däcket ännu mer, men tanken som räknas! 
 
Chaffisen sa till oss med väääldigt dålig engelska att vi skulle fortsätta ner i ca 2 km så skulle vi komma till ett hem som skulle kunna hjälpa oss, men vi kunde inte hitta något. Tillslut kom vi fram till ett hem där vi hörde massa folk så vi stannade till och försökte fråga dom men dom förstog inte så vi fick använda det lilla av mobilen vi hade kvar och ringa Nha för att översätta. Efter en stund så bestämde dom att hjälpa oss så dom körde oss till en verkstad för att fixa däcket. Det var mer än halvägs hem kvar och vi kunde inte tänka på annat än en varm säng. När däcket var klart så fortsatte vi hemmåt och det var inga problem att komma till Nha Trang men precis när vi hade kommit in i staden så dog min moppe av någon anledning men folket där hjälpte oss så vi fortsatte köra i 5 min tills mitt däck fick punka igen...Nu var vi bara några minuter bort från fär vi skulle vara så vi fick be dom komma och hämta moppen bara.
 
Nu var den värsta dagen över men jakten på tjuven var långt från över. Dagarna framöver tillbringades genom att printa ut massivt med papper på tjuven och hans uppgifter som vi sedan gick till alla hotell och delade ut ifall han fanns kvar i staden. Alla hotell vi stack till var jätte glada över att vi gjorde det men när vi sa det till polisen när vi var i möte med dom så blev dom jätte arga eftersom vi kan "skrämma iväg honom" som om polisen inte redan har gjort det med deras samtal...Men när vi frågade vad för plan dom har för att fånga tjuven så sa dom bara "Vi har en plan som ni inte vår veta, ni behöver inte bryr er om vårt arbete" samtidigt som dom spelade poker på datorn...det går inte att beskriva hur mycket jag hatar poliserna här. 
 
Men för att avsluta den här långa texten så kan jag sammanfatta, polisen har inte gjort ett piss, hotellet ville inte betala något till oss tills vi sa till svenska ambassaden och då fick andreas och atko sammanlagt 5 tusen att dela på. Jag fick inget eftersom personalen såg inte att jag hade en dator, dom såg bara min datorväska så dom trodde inte att jag hade blivit bestulen.
 
Jag fokuserar väldigt mycket på personer jag hatar i denna text som polisen och hotell personalen men vi fick så mycket hjälp från andra personer som inte kunde engelska, så även om det finns många dåliga personer i landet så finns det mer goda personer.
 
 
Och nu är det bara att översätta allt till engelska...
And now to translate everything to english...
 
I will tell you about the worst day in my time here in Vietnam, the day our computers got stolen. Andreas and Atko had already gone to Nha Trang the day before I came, I arrived around 9 O'clock in the morning so I went directly to the hotel. The moment I came to the hotel the day started to feel bad, it was raining and internet didn't work and it continued like that all day. Andreas and Atko had internet in their room so I had to go there to try and get anything done. When the time was 8 P.M we started to get hungry so we went out, and of course it was still raining. We came back to the hotel at 11 and when we went into our room we noticed that our computers were gone. At first we thought the cleaning personal placed them somewhere else like they use to when cleaning but when we asked the staff they said no...we were robbed.
 
We called the hotel manager and police but to no use at all, there are a couple of things I hate about Vietnam but the biggest is the police, the police here are the laziest and the most corrupt people I have ever met. What they did was: We had to write a rapport that the hotel staff later had to translate onto another paper and then the police at to copy their paper to their own...they are not effective at all. After that was finished we wanted to check the entire hotel in case the laptops were somehere in the building but the police said no because they wanted to do that tomorrow instead.
So after hours of writing rapports we went to bed and when we woke up the day after we wanted to continue but the cops were nowhere to be seen so we decided to fix things by our self. The hotel had a secruity camera at the reception so we asked to watch the recording, after some detective work we finally found the suspects. We asked what room he stayed in and went to look inside...the room looked like it came from a serial killers dungeon. It smelled terribly and there were shit everywhere, you could hardly breath in the room. The police and the hotel staff said that there weren't anything important inside but we found a piece of paper completly visible with a hotel circled in the middle so we showed them the piece of papper and asked them to take a look at it but they just said " Screw it, it's nothing important" but we knew we had found a big clue.
 
We looked up the hotel and asked Nha to call the hotel and ask them if they had been robbed, we sent them the picture we got from the security camera, it was a perfect match! They said that he had checked in before and that they also got robbed. Our hotel didnät have the thiefs contact information because he payed cash so they didn't bother to take his ID for deposition (but according to their own rules they have to do it) but the other hotel had a copy of his ID, so we told the hotel manager what we found and he could find out his name and adress. "Perfects!" we thought, now the police can catch him! We asked the police if the could send someone to his home...but of course they couldn't. Like the lazy bastards they are, they decided to just call his home instead, it was his parents that picked up so the police asked if their son has stolen anything "No he has not" so they asked if their son was home "No he has not been home for three years". Since the parent couldn't possibly lie according to the police they decided that they have done what they could do.
 
Now we were pissed, the chance that the thief have not already sold the computer just got way smaller now that the police called and warned the thief that we know who he is. So we decided to take the law in our own hands. We checked where he lived, about 20 miles from Nha trang. We thought that was no problem, just rent two bikes and drive off, which we decided to do. The clock was about 4 P.M when we started driving away and it felt like an fantastic idea, beautiful view by the coast and forest with and it was perfectly warm. We drove past cities and villages with just my phone as a GPS it felt like a excellent idea but the sun in Vietnam goes down at 6 and the roads have no lights so we had to quickly begin driving with only our bike lights as guidance. But our will didn't break over something like that! We continued to drive, when we had come halfway we started to feel the cold and we realised that it probably wasn't such good idea to drive in sandals, shorts and a t-shirt when we saw everybody else driving around in thick cloths and some even had winter cloths and jackets.
 
When we only had about 8 miles to go we finally enetered Daklak mountains and it was here that our will and lives were tested. We checked the temperature...+5C but considering all the wind that that was blowing at us I wouuldn't be suprised if the temperature was almost minus, but we continued to drive while having to give each other motivation to keep driving. Andreas was driving by himself and I sat behind Atko, so when time came to the worst and I saw how Atko was trembling with cold, I did what I true friend would do, I embraced him with my entire body to keep him warm until we reached our destination.
 
I have to point out that the roads in Vietnam can not be compared to the western world, we have now droved for 3-4 hours and we have only gone about 130km. But when we thought that the cold was our only problem, we suddenly noticed something worse when we saw how little gas we had left, no more than 30 min and we were in the middle of the mountain. I whished I could have taken photos or filmed because the roads were a pure death trap, pitch black with small roads and a thousand curves where trucks came out of nowhere. I couldn't see a gas station, hotel or even a village anywhere near us on my phone so we had to call Nha...and she told us to go back immediately because the roads that we took is considered to be one of the most dangerous roads in Vietnam, not even Vietnamese people themself want to take that road because the roads are tainted with bandits. She didn't think we would find a hotel or a restaurant where we were going because the place where the thief lives is in no man land, only poor farmers lives out there.
 
With about only 5 miles left we wanted to continue but the extreme cold and the fear of being stranded nowehere near civilization while our phones only had a percent left, we decided to cancel our hunt and go back but the problem with the gas still remained. On the side of the mountain there were a few huts scattered across so we had to go and ask for gas through hand gesture because no one could nearly any english. We in the end we managed o get help and could drive safely with full tanks. But only 20 minutes after another bigger problem arised...I got a flat tire, what absolutley could not happen on a road filled with bandits just happened. We had to jump off and try and get a truck to stop, finally someone stopped and tried to give the tire some air but instead he destroyed the tire even more, but it's the thought that counts!
 
The truck driver told us in very bad english to continue down the road for 2km and then we would come to a place that could help us, but we didn't find anything. After driving slowly with a flat tire in pitch black darkness we saw a home where we could hear many people so we stopped by and tried to ask them we they didn't understand so we had to use the little percentage of the phone that we had to call Nha to translate. After a while, they decided to help us. So they drove us to a repair shop that had already closed to help us fix it. With the tired fixed we could not think of anything else than coming home to a warm bed. The way home to Nha trang was no problem but a few minutes after we had entered the city, my bike dead somehow but the people around us helped to fix it, we drove another 5 min then my tired broke again...we were now only a couple of minutes from our place so we told the bike renting  place to come and get the bike.
 
Now the worst day was over but the hunt for the thief was long from over. The days ahead was spent printing paper on the thief and his information and we went to all the hotels and gave it out in case he was still in the city and wanted to steal from another hotel. Every hotel that we went to were very happened for going around and warning them but when we told what we did to the police when we were in a meeting, they became very angry because we could "scare away the thief" like the police didn't already do it when they called his home...But when we asked them was their plan was to catch the criminal they just said "We have a plan that we won't tell you, you don't have to bother about our work" they said that while they were playing games on the computer...I can't descripe how much I hate the police here. 
 
But to end this long text I can give a quick summary, the police hasn't done shit, the hotel did not want to pay us anything but then we told the Swedish ambassy and they called the hotel and we manage to get 15 million dong/5000 kr to share. I did not recieve anything because the staff did not see my computer, only my laptop briefcase so they could not be sure that I had a computer that got stolen.
 
Im focusing very much on people I hate in this text like the police and the hotel staff but we recieved so much help that day from people who couldn't even speak english so while there are some very bad people in this country, there are more good people that makes up for it.
 
If anyone found this person, we would be veeeeery happy.
Kategori: Allmänt Taggar: Bandits, Daklak, Mountains, Tjuv, Vietnam, Värsta dagen;

Liknande inlägg

Anonym:

I appreciate that you translate everything to english!

Anonym:

I appreciate that you translate everything to english. Thank you.

Svar: No, thank you for reading my blog :)
Christian "Cee" Mörner

Kommentera inlägget här: